Jag är 58 år och har varit förbundsordförande för SEKO sedan 2002. Innan dess arbetade jag som ombudsman på förhandlingsavdelningen med ansvar för bland annat sjöfartsfrågor. Innan dess var jag lokalombudsman för Energibranschen och hade hela södra Sverige som arbetsfält, under mitten av nittiotalet hade jag också förmånen att vara ledamot av vår förbundsstyrelsen. Min bakgrund i branschen härhör sig främst till Vattenfall och Värmekraftverket i Stenungsund där jag började arbeta 1972. Min fackliga bana började i mitten av sjuttiotalet, noga räknat 1976. Innan jag kom till förbundskontoret var jag ordförande för koncernfacket på Vattenfall och satt även i bolagets styrelse. Utöver mitt uppdrag som förbundsordförande är jag också ledamot av LO-styrelsen, sitter på ett LO-mandat i Folksam-Liv styrelse och är ledamot av SEKO:s A-kassestyrelse.
Jag är uppvuxen i Göteborgs norra stadsdelar, Kortedala. Ett 50-talsbygge som med åren inte hade det bästa ryktet. Det blev man också varse om när man började arbeta i ett mindre samhälle. Detta till trots har jag rotat mig i Stenungsund där jag bott större delen av mitt liv och nu veckopendlar jag till förbundskontoret Stockholm. Jag är gift med Lena,
Hisingstjej och vi har två vuxna söner, barnbarn och hunden Sudden. När jag är ledig får man försöka fixa det som inte blir av i veckorna. På semestern blir det någon vecka med husvagnen, sydkusten mellan Trelleborg och Ystad, har varit ett återkommande resmål liksom Flåm i Norge. Åk tåg från fjorden upp på fjällen i en timme, cykla sedan ner i två. På vintern är den uppställd i Tandådalen i Sälenfjällen, så det blir några turer på vintern dit upp. Eftersom jag i yngre dar spelade fotboll och framförallt hockey, finns fortfarande ett visst intresse. Mina favoritlag är som årgångsviner de kan vara jättebra ett år för att nästa år vara katastrofalt dåliga, vilka dom är, Gais i fotboll och Frölunda i hockey. Dagens aktiviteter blir mest långpromenader och joggingturer.
Jag anser att vår roll i facket har blivit än viktigare nu när såväl politiker som arbetsgivare försöker rycka undan benen för den svenska modellen, som vi under lång tid kämpat för bygga upp. Jag hoppas på ett regeringsskifte i höst så att den kalla politik som dagens regering bedriver – med udden riktad våra kollektivavtal och de svagaste i samhället – upphör.